Jesaja 57 1 Den rättfärdige går under, men ingen bryr sig om det. Fromma människor rycks bort, utan att någon inser att den rättfärdige tas bort för att slippa ondskan. 2 Han går in i friden. De som vandrar sin väg rakt fram kommer till vila på sina läger. 3 Men ni, träd fram här, ni söner till teckentyderskor, ni barn till äktenskapsbrytare och horor. 4 Vem gör ni er lustiga över? Mot vem spärrar ni upp munnen och räcker ut tungan? Är ni inte överträdelsens barn, lögnens avkomma, 5 ni som under varje grönt träd brinner av lust till avgudarna, ni som slaktar era barn i dalarna och i bergsklyftornas djup. 6 Ravinens glatta stenar är din del, de, just de, är din lott. Åt dem utgjuter du drickoffer och bär fram matoffer. Skulle jag låta mig nöja med sådant? 7 Du ordnade din bädd på höga och stora berg. Dit begav du dig för att offra slaktoffer. 8 Bakom dörren och dörrposten satte du ditt minnestecken. Du övergav mig, klädde av dig, steg upp i din säng och gjorde den rymlig. Du ingick förbund med några av dem som du älskade att gå i säng med. Du såg dem nakna. 9 Du gick till kungen med olja och smorde dig med en mängd väldoftande salvor. Du sände dina budbärare till fjärran land, ja, ända ner till dödsriket. 10 Även om du blev trött av din långa färd, sade du inte: "Det är lönlöst." Så länge du kunde röra din hand, mattades du inte. 11 För vem var du rädd och fruktade, eftersom du bedrog mig? Du har inte kommit ihåg mig eller brytt dig om mig. Är det inte så: Eftersom jag varit tyst, och det sedan lång tid, fruktar du mig inte? 12 Men jag skall visa hur det är med din rättfärdighet och med dina verk; de skall inte hjälpa dig. 13 När du ropar, må ditt avgudafölje rädda dig. En vind skall ta dem alla med sig, en fläkt skall föra dem bort. Men den som tar sin tillflykt till mig skall få landet till arvedel och få besitta mitt heliga berg. 14 Man skall säga: "Bana väg, bana och bered väg! Tag bort stötestenarna från mitt folks väg!" 15 Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Helige": Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan. 16 Jag skall inte gå till rätta för evigt, inte ständigt vredgas, ty då skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar som jag själv har skapat. 17 För hans girighetssynd var jag vred. Jag slog honom och dolde mig i min vrede. Men han vände sig bort och gick den väg han själv ville. 18 Jag har sett hans vägar, men jag vill bota honom och leda honom och ge honom och hans sörjande tröst. 19 Jag vill skapa lovsång på deras läppar, fullkomlig frid både för den som är fjärran och den som är nära, säger HERREN. Jag skall bota honom. 20 Men de ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet. 21 Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud.* |