Psaltaren 57 2 För sångmästaren, "Fördärva inte", en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan. Var mig nådig, Gud, var mig nådig! Ty till dig flyr min själ, under dina vingars skugga tar jag min tillflykt till dess att faran är över. 3 Jag ropar till Gud, den Högste, till Gud, som gör allt för mig. 4 Han sänder sin hjälp från himlen och frälsar mig, när jag smädas av mina förföljare. Sela. Gud sänder sin nåd och sin sanning. 5 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor som har tänder som spjut och pilar och tungor skarpa som svärd. 6 Visa din höghet över himlarna, Gud, och din härlighet över hela jorden. 7 De lägger ut nät för mina fötter, min själ böjs ner. De gräver en grop för mig, men de faller själva i den. Sela. 8 Mitt hjärta är frimodigt, Gud, mitt hjärta är frimodigt, jag vill sjunga och lovprisa. 9 Vakna upp, min ära, vakna upp psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden. 10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre, jag vill lovsjunga dig bland folkslagen. 11 Ty din nåd räcker upp till himlen och din sanning ända upp till skyarna. 12 Visa din höghet över himlarna, Gud, och din härlighet över hela jorden. |