Psaltaren 137 1 Vid Babels floder där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. 2 I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor. 3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga. De som plågade oss bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" 4 Hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? 5 Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma att spela.* 6 Min tunga må fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte låter Jerusalem vara min högsta glädje. 7 HERRE, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag, hur de ropade: "Riv ner, riv ner ända till grunden!" 8 Du Babels dotter, dömd till undergång, salig är den som får vedergälla dig för allt vad du har gjort oss. 9 Salig är den som griper dina späda barn och krossar dem mot klippan. |