Hosea 13 1 När Efraim talade skälvde man. Han upphöjde sig själv i Israel. Men han ådrog sig skuld genom Baal och dog. 2 Ändå fortsätter de att synda. De gjuter avgudabilder åt sig av sitt silver, avgudar efter sitt eget förstånd, alltsammans verk av konsthantverkare. Folk säger om dem: "De som offrar människor må kyssa kalvar." 3 Därför skall de bli lika morgondis, lika daggen som tidigt försvinner, lika agnar som blåser bort från tröskplatsen och lika rök ur en skorsten. 4 Jag är HERREN, din Gud, alltsedan du var i Egyptens land. Du skall inte veta av någon annan Gud än mig, och ingen annan frälsare finns än jag. 5 Det var jag som vårdade dig i öknen, i den brännande torkans land. 6 Men ju bättre bete de fick, desto mättare blev de, och när de var helt mätta, blev deras hjärtan högmodiga, och så glömde de mig. 7 Då blev jag för dem som ett lejon, lik en leopard lurar jag vid vägen. 8 Jag kommer över dem som en björninna som har berövats sina ungar. Jag river sönder det som omger deras hjärtan, och jag slukar dem på platsen som en lejoninna. Markens vilddjur skall slita dem i stycken. 9 Det är ditt fördärv, Israel, att du är emot mig, din hjälp. 10 Var är din kung? Var finns den som skulle rädda dig i alla dina städer? Och var är dina domare, om vilka du sade: Ge mig en kung och furstar? 11 Jag gav dig en kung i min vrede, och i min förbittring tar jag bort honom. 12 Efraims missgärning är samlad som i en pung, och hans synd är förvarad. 13 Födslovånda skall komma över honom. Men han är en oförståndig son, som inte vill komma ut ur moderlivet när tiden är inne. 14 Från dödsrikets våld skall jag friköpa dem, från döden skall jag återlösa dem. Du död, var är dina plågor? Du dödsrike, var är din ödeläggelse? Ånger är fördold för mina ögon. 15 Bäst han står där frodig bland sina bröder, skall en östanvind komma, ett HERRENS väder som stiger upp från öknen. Då skall hans brunn torka upp och hans källa sina ut. Den vinden rövar bort skatten av alla dyrbara föremål. |