Psaltaren 77 2 En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig. 3 Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta. 4 När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. Sela. 5 Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan. 6 Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år. 7 Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar. 8 Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa? 9 Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända? 10 Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? Sela. 11 Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla. 12 Derföre tänker jag uppå HERRANS gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under; 13 Och talar om all din verk, och säger om din anslag: 14 Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst? 15 Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken. 16 Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. Sela. 17 Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade. 18 De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland. 19 Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf. 20 Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår. 21 Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron. |