Psaltaren 66 1 En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land. 2 Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga. 3 Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt. 4 All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. Sela. 5 Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn. 6 Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom. 7 Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. Sela. 8 Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda; 9 Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta. 10 Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder. 11 Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder. 12 Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss. 13 Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften; 14 Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd. 15 Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. Sela. 16 Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver. 17 Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo. 18 Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes. 19 Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön. 20 Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig. |