Psaltaren 62 2 En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga. Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper. 3 Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är. 4 Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur? 5 De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. Sela. 6 Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp. 7 Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller. 8 När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud. 9 Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. Sela. 10 Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro. 11 Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå. 12 Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är. 13 Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar. |