Psaltaren 57 2 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då han för Saul flydde in i kulona. Gud, var mig nådelig, var mig nådelig; ty uppå dig tröstar min själ, och under dina vingars skugga hafver jag tillflykt, tilldess att det onda går öfver. 3 Jag ropar till Gud, den Aldrahögsta; till Gud, den på min jämmer en ända gör. 4 Han sänder af himmelen, och hjelper mig ifrå mina förtryckares försmädelse. Sela. Gud sänder sina godhet och trohet. 5 Jag ligger med mine själ ibland lejon. Menniskors barn äro lågar; deras tänder äro spjut och pilar, och deras tungor skarp svärd. 6 Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och dina äro öfver alla verldena. 7 De ställa för min gång nät, och nedertrycka mina själ; de grafva för mig ena grop, och falla sjelfve deruti. Sela. 8 Mitt hjerta är redo, Gud, mitt hjerta är redo, att jag skall sjunga och lofva. 9 Vaka upp, min ära, vaka upp, psaltare och harpor; bittida vill jag uppvaka. 10 Herre, jag vill tacka dig ibland folken; jag vill lofsjunga dig ibland Hedningarna. 11 Ty din godhet är så vidt som himmelen är, och din sannfärdighet så vidt som skyarna gå. 12 Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och din ära öfver alla verldena. |