Psaltaren 32 1 En undervisning Davids. Säll är den, hvilkom öfverträdelsen förlåten är, dem synden öfverskyld är. 2 Säll är den menniska, som HERREN icke tillräknar missgerning; i hvilkens anda ingen falskhet är. 3 Ty då jag ville förtigat, försmäktade min ben, genom min dagliga gråt. 4 Ty din hand var dag och natt svår på mig, så att min vätska borttorkades, såsom det om sommaren torrt varder. Sela. 5 Derföre bekänner jag dig mina synd, och förskyler intet mina missgerning. Jag sade: Jag vill bekänna för HERRANOM min öfverträdelse; då förlätst du mig mine synds missgerning. Sela. 6 För detta skola alle helige bedja dig i rättom tid; derföre, när store vattufloder komma, skola de intet räcka intill dem. 7 Du äst mitt beskärm, bevara mig dock för ångest; att jag förlossad må ganska gladeliga fröjdas. Sela. 8 Jag vill undervisa dig, och lära dig vägen, den du vandra skall; jag skall leda dig med mine ögon. 9 Varer icke såsom hästar och mular, som intet förstånd hafva; hvilkom man måste lägga bett och betsel i munnen, om de icke till dig vilja. 10 Den ogudaktige hafver många plågor; men den som hoppas uppå HERRAN, honom skall barmhertighet omfatta. 11 Fröjder eder af HERRANOM, och varer glade, I rättfärdige; och berömmer eder, alle I fromme. |