Psaltaren 16 1 Ett gyldene klenodium Davids. Bevara mig, Gud; förty jag tröstar uppå dig. 2 Jag hafver sagt till HERRAN: Du äst ju Herren; jag måste för dina skull lida. 3 För de heliga, som på jordene äro, och för de härliga, till dem hafver jag allt mitt behag. 4 Men de som efter en annan löpa, skola stor bedröfvelse hafva; jag vill icke offra deras drickoffer med blod, eller föra deras namn i minom mun. 5 Men HERREN är mitt gods och min del; du uppehåller min arfvedel. 6 Lotten är mig fallen i det lustiga; mig är en skön arfvedel tillfallen. 7 Jag lofvar HERRAN, den mig råd gifvit hafver; tukta mig också mine njurar om nattena. 8 Jag hafver HERRAN för ögon alltid: ty han är mig på högra handene; derföre skall jag väl blifva vid mig. 9 Derföre gläder sig mitt hjerta, och min ära är glad, och mitt kött skall säkert ligga. 10 Ty du skall icke låta mina själ uti helvete; och icke tillstädja, att din Helige ser förgängelse. 11 Du kungör mig vägen till lifvet; för dig är glädje tillfyllest, och lustigt väsende på dine högra hand evinnerliga. |