Psaltaren 141 1 En Psalm Davids. HERRE, jag ropar till dig, skynda dig till mig. Förnim mina röst, när jag åkallar dig. 2 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer; mina händers upphäfvande, såsom ett aftonoffer. 3 HERRE, bevara min mun, och bevara mina läppar. 4 Böj icke mitt hjerta till något det ondt är, till att föra ett ogudaktigt väsende med de ogerningsmän; att jag icke äter af det som dem lyster. 5 Den rättfärdige slå mig vänliga, och straffe mig. Det skall göra mig så godt, som balsam på mitt hufvud; ty jag beder städse, att de icke skola göra mig skada. 6 Deras lärare störte öfver en sten; så skall man då sedan höra mina läro, att hon lustig är. 7 Vår ben äro förströdd allt intill helvetet, såsom då en upprifver och uppkastar jordena. 8 Ty uppå dig, HERRE, Herre, se min ögon. Jag tröster uppå dig; bortkasta icke mina själ. 9 Bevara mig för den snaro, som de mig satt hafva, och för de ogerningsmäns gildre. 10 De ogudaktige falle med hvarannan uti sina egna nät; men jag gånge alltid framom. |