Ordspråksboken 14 1 Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor. 2 Den som HERRAN fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg. 3 Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun. 4 Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande. 5 Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn. 6 Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt. 7 Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord. 8 Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom. 9 De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma. 10 När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje. 11 De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas. 12 Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden. 13 Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest. 14 Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom. 15 En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång. 16 En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga. 17 En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det. 18 De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla. 19 De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom. 20 En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner. 21 Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända. 22 De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras. 23 Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom. 24 Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap. 25 Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager. 26 Den som HERRAN fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad. 27 HERRANS fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro. 28 Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig. 29 Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap. 30 Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen. 31 Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud. 32 Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig. 33 Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar. 34 Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf. 35 En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke. |