Markusevangeliet 11 1 Och då de kommo in mot Jerusalem, till Bethphage och Bethanien, vid Oljoberget, utsände han två af sina Lärjungar; 2 Och han sade till dem: Går i byn, som för eder är; och straxt I kommen derin, varden I finnande en fåla bunden, der ännu ingen menniska på sutit hafver; löser honom, och hafver honom hit. 3 Och om någor säger till eder: Hvi gören I detta? säger: Herren behöfver honom; och då skall han straxt sända honom hit. 4 Så gingo de bort, och funno fålan bunden för dörrene, vid vägamotet, och löste honom. 5 Och somlige, som der stodo, sade till dem: Hvad gören I, att I lösen fålan? 6 Då sade de till dem, såsom Jesus hade budit dem; så läto de betämma dem. 7 Och de hade fålan till Jesum, och kastade sin kläder på honom; och han satte sig deruppå. 8 Och månge bredde sin kläder på vägen; och somlige skåro qvistar af trän, och strödde på vägen. 9 Och de der föregingo, och der efterföljde, ropade, och sade: Hosianna! välsignad vare den, som kommer i Herrans Namn. 10 Välsignad vare vårs faders Davids rike, som kommer i Herrans Namn; Hosianna i höjdene! 11 Och Herren gick in i Jerusalem, och i templet, och besåg all ting. Och när det led åt aftonen, gick han ut till Bethanien, med de tolf. 12 Och dagen derefter, då de gingo ut ifrå Bethanien, hungrade honom. 13 Och han fick se ett fikonaträ der långt ifrå, som löf hade; dit kom han, om han tilläfventyrs måtte finna der något uppå; och då han kom dit, fann han der intet annat än löf; ty det var icke då tid till fikon. 14 Och Jesus svarade, och sade till det: Äte aldrig någor härefter frukt af dig till evig tid. Och hans Lärjungar hörde det. 15 Och de kommo till Jerusalem. Och Jesus gick in i templet, och begynte utdrifva dem som sålde och köpte i templet; och förstörte de vexlares bord, och deras stolar som dufvor sålde; 16 Och stadde icke till, att någor bar något genom templet. 17 Och han lärde, och sade till dem: Är icke skrifvet: Mitt hus skall kallas ett bönehus allom folkom? Men I hafven gjort det till en röfvarekulo. 18 Och de Skriftlärde och öfverste Presterne fingo det höra; och begynte söka efter, huru de kunde förgöra honom, men de fruktade för honom; ty allt folket förundrade sig på hans lärdom. 19 Och då aftonen kom, gick han utu staden. 20 Och om morgonen gingo de der framom, och sågo fikonaträt förtorkadt vara intill roten. 21 Då kom Petrus det ihåg, och sade till honom: Rabbi, si, det fikonaträt, som du bannade, är förtorkadt. 22 Jesus svarade, och sade till dem: Hafver trona till Gud. 23 Sannerliga säger jag eder: Hvilken som helst sade till detta berg: Häf dig upp, och kasta dig i hafvet; och han tviflade intet i sitt hjerta, utan trodde så ske skola som han sade; honom skall ske allt det han säger. 24 Derföre säger jag eder: Allt det I bedjen i edra böner, tror att I fån det, så skall det ske eder. 25 Och när I stån och bedjen, så förlåter, om I något hafven emot någon; på det edar Fader, som i himmelen är, skall ock förlåta eder edra brister. 26 Men om I icke förlåten, så skall icke heller edar Fader, som är i himmelen, förlåta det I bryten. 27 Och som de kommo åter till Jerusalem, och han gick i templet, kommo till honom de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och de äldste; 28 Och de sade till honom: Af hvad magt gör du detta? Och hvilken hafver gifvit dig denna magten, att du detta göra skall? 29 Jesus svarade, och sade till dem: Jag vill ock något spörja eder; svarer mig, så vill jag säga eder, af hvad magt jag detta gör. 30 Johannis döpelse, var den af himmelen, eller af menniskor? Svarer mig. 31 Och de tänkte vid sig, och sade: Säge vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I honom icke då? 32 Men säge vi, att den var af menniskom, rädes vi för folket; ty alle höllo Johannes för en sann Prophet. 33 Och så svarade de, sägande till Jesum: Vi vete det icke. Svarade Jesus, och sade till dem: Icke heller säger jag eder, af hvad magt jag detta gör. |