Job 41 1 Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan? 2 Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är. 3 Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är. 4 Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna? 5 Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring. 6 Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan. 7 Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan; 8 Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt. 9 Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf. 10 Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar. 11 Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar. 12 Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge. 13 Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar. 14 Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder. 15 Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene. 16 När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde. 17 Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk. 19 Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä. 18 Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar. 20 Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar. 21 Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo. 22 Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo. 23 Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan. 24 På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan. 25 Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga. |