Job 17 1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene. 2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse. 3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig? 4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem. 5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta. 6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem. 7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge. 8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena. 9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes. 10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder. 11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva; 12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt. 13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. 14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster. 15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp? 16 Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene. |