Job 14 1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet; 2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke. 3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten. 4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är? 5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes. 6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter. 7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen. 8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene; 9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore. 10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är? 11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas; 12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn. 13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. 14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer; 15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk: 16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd. 17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning. 18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum; 19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt. 20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara. 21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet. 22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo. |