Jesaja 38 1 På den tiden vardt Hiskia dödssjuk. Och Propheten Esaia, Amos son, kom till honom, och sade till honom: Så säger HERREN: Beställ om ditt hus; ty du måste dö, och icke vid lif blifva. 2 Då vände Hiskia sitt ansigte till väggena, och bad till HERRAN; 3 Och sade: Tänk dock, HERRE, huru jag för dig vandrat hafver uti sanning, med fullkommeligo hjerta, och hafver gjort hvad dig hafver täckt varit. Och Hiskia gret svårliga. 4 Då kom HERRANS ord till Esaia, och sade: 5 Gack bort, och säg Hiskia: Så säger HERREN dins faders Davids Gud: Jag hafver hört dina bön, och sett dina tårar; si, jag vill ännu föröka dina dagar femton år; 6 Och skall fria dig med denna staden utu Konungens hand af Assyrien; ty jag vill väl beskärma denna staden. 7 Och haf detta för ett tecken af HERRANOM, att HERREN detta göra skall, som han sagt hafver: 8 Si, jag vill tillbakadraga skuggan på Ahas säjare; tio streck, de han öfverlupit hafver; så att solen skall gå tillbaka tio streck, de hon på säjaren öfverlupit hafver. 9 Detta är Hiskia skrift, Juda Konungs, då han hade krank varit, och var helbregda vorden af sine krankhet: 10 Jag sade: Nu måste jag fara till helvetes portar, förr än jag det mig förmodde, och tänkte ännu länger lefva. 11 Jag sade: Nu måste jag icke mer se HERRAN, ja, HERRAN uti de lefvandes lande; nu måste jag icke mer se menniskor, när dem som deras tid utlefva. 12 Min tid är borto, och ifrå mig tagen, såsom ens herdas hydda; och jag skär mitt lif tvärtaf såsom en väfvare; han sliter mig sönder såsom en klen tråd; du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer. 13 Jag tänkte: Måtte jag dock lefva till morgons; men han sönderbröt mig all min ben, såsom ett lejon; ty du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer. 14 Jag lät såsom en trana och en svala, och knurlade såsom en dufva; min ögon ville mig brista. Herre, jag lider nöd, lisa mig. 15 O! huru vill jag (gladeliga) tala, efter han mig tillsagt hafver, och gör det ock; derföre vill jag i alla mina lifsdagar tacka för denna min själs bedröfvelse. 16 Herre, deraf lefver man, och mins andas lif står alltsammans derutinnan; ty du lätst mig somna, och gjorde mig lefvande. 17 Si, om tröst var mig stor ängslan; men du lätst dig vårda om mina själ ganska hjerteliga, att hon icke förderfvas skulle; ty du kastade alla mina synder bakom dig. 18 Ty helvetet lofvar dig intet; så prisar dig icke heller döden, och de som uti gropena fara, vänta intet efter dina sanning; 19 Utan allena de, som lefva, lofva dig, såsom ock jag nu gör. Fadren skall lära barnen dina sanning. 20 HERRE, hjelp mig, så vilje vi sjunga mina visor, så länge vi lefve, uti HERRANS hus. 21 Och Esaia bad, att man skulle taga ett plåster af fikon, och lägga uppå hans böld, att han måtte helbregda varda. 22 Men Hiskia sade: Hvilket ett tecken är detta, att jag upp till HERRANS hus gå skall? |