Apostlagärningarna 9 1 Men Saulus hade ännu i sinnet trug och slag emot Herrans Lärjungar; och gick till öfversta Presten; 2 Och han beddes af honom bref till de Synagogor i Damasco, att hvem han finna kunde af denna vägen, män eller qvinnor, dem skulle han föra bundna till Jerusalem. 3 Och vid han var i vägen, och nalkades intill Damascum, då kringsken honom hasteliga ett sken af himmelen. 4 Och han föll ned på jordena, och hörde ena röst, sägandes till sig: Saul, Saul, hvi förföljer du mig? 5 Då sade han: Ho äst du, Herre? Sade Herren: Jag är Jesus, den du förföljer; dig är svårt att spjerna emot udden. 6 Då skalf han, och bäfvade, och sade: Herre, hvad vill du jag skall göra? Sade Herren till honom: Statt upp, och gack in i staden, och der skall dig varda sagdt, hvad du göra skall. 7 Och de män, som voro i sällskap med honom, stodo förskräckte, hörandes väl röstena, och dock likväl sågo de ingen. 8 Då stod Saulus upp af jordene, och upplät sin ögon, och kunde dock ingen se; utan de togo honom vid handena, och ledde honom in i Damascum. 9 Och han var i tre dagar, så att han såg intet, och intet åt, ej heller drack. 10 Så var uti Damasco en Lärjunge, benämnd Ananias; till honom sade Herren uti en syn: Anania. Och han sade: Herre, här är jag. 11 Och Herren sade till honom: Statt upp, och gack in på den gaton, som kallas den Rätta, och sök uti Juda hus en som heter Saulus, af Tarsen; ty si, han beder. 12 Och han hafver sett i synen en man, som heter Ananias, inkomma, och lägga handena på sig, att han skulle få sin syn igen. 13 Då svarade Ananias: Herre, jag hafver hört af mångom om denna mannen, huru mycket ondt han gjort hafver dinom heligom uti Jerusalem; 14 Och här hafver han nu magt af de öfversta Presterna, till att binda alla de som åkalla ditt Namn. 15 Då sade Herren till honom: Gack; ty han är mig ett utkoradt redskap, att han skall bära mitt Namn inför Hedningar, och för Konungar, och för Israels barn. 16 Och jag skall visa honom, huru mycket han lida skall för mitt Namns skull. 17 Och Ananias gick åstad, och kom i huset, lade händer på honom, och sade: Saul, käre broder, Herren hafver sändt mig, Jesus, som syntes dig i vägen som du kom, att du skall få din syn igen, och uppfyllas med dem Helga Anda. 18 Och straxt föllo af hans ögon såsom fjäll, och han fick sin syn, och stod upp, och lät döpa sig; 19 Och tog mat till sig, och förstärkte sig. Och var Saulus med de Lärjungar, som i Damasco voro, i några dagar. 20 Och straxt begynte han i Synagogorna predika Christum, att han var Guds Son. 21 Och förundrade sig alle, som honom hörde, och sade: Är icke denne, som i Jerusalem förstörde alla de som åkalla detta Namnet; och hit är kommen deruppå, att han skulle föra dem bundna till öfversta Presterna? 22 Men Saulus förkofrade sig ju mer och mer; och öfvervann de Judar, som bodde i Damasco, bevisandes att denne var Christus. 23 Efter många dagar gingo Judarna till råds emellan sig, att de skulle dräpa honom. 24 Men Saulus vardt förvarad om deras försåt; och de vaktade i portarna dag och natt, att de skulle få dräpa honom. 25 Men Lärjungarna togo honom om natten, och släppte honom öfver muren, och läto honom neder uti en korg. 26 När Saulus kom till Jerusalem, böd han till att gifva sig intill Lärjungarna; och de voro alle rädde för honom, icke troendes att han var vorden Lärjunge. 27 Men Barnabas tog honom till sig, och hade honom bort till Apostlarna; och förtäljde dem, huru han hade sett Herran i vägen, och att han hade talat med honom; och huru han hade manliga bevist sig, i Jesu Namn, uti Damasco. 28 Och var han sedan med dem i Jerusalem, gick ut och in, och talade trösteliga i Herrans Jesu Namn; 29 Och talade och disputerade emot de Greker. Men de sökte efter att dräpa honom. 30 Då bröderna det förnummo, fordrade de honom intill Cesareen, och läto honom fara till Tarsum. 31 Så hade då nu församlingarna frid öfver hela Judeen, och Galileen, och Samarien, och förkofrade sig, vandrandes i Herrans räddhåga, och uppfylldes med den Helga Andas tröst. 32 Så hände sig att, då Petrus vandrade allestäds omkring, kom han ock till de heliga, som bodde i Lydda. 33 Der fann han en man, benämnd Eneas, som nu i åtta år legat hade på säng, och han var borttagen. 34 Och Petrus sade till honom: Enea, bote dig Jesus Christus; statt upp, och bädda åt dig sjelfvom; och straxt stod han upp. 35 Och honom sågo alle, som bodde i Lydda, och i Sarona, och vordo omvände till Herran. 36 Men i Joppe var en lärjunginna, benämnd Tabitha; det uttydes Dorcas, det är, en rå; hon var full med goda gerningar, och almosor, som hon gaf. 37 Så hände sig i de dagar, att hon vardt sjuk, och blef död; och de tvådde henne, och lade henne i salen. 38 Och efter Lydda var icke långt ifrå Joppe, och Lärjungarna hörde att Petrus var der, sände de två män till honom, och bådo, att han ville göra sig det omak och komma till dem. 39 Då stod Petrus upp, och kom till dem. Och då han var kommen, hade de honom in i salen; och kringom honom stodo alla enkor gråtande, och viste honom kjortlar och kläder, som Dorcas hade gjort dem, medan hon var med dem. 40 Då dref Petrus dem alla ut, och föll ned på sin knä, och bad; och vände sig om till kroppen, och sade: Tabitha, statt upp. Då öppnade hon sin ögon; och som hon fick se Petrum, satte hon sig upp igen. 41 Och han räckte henne handena, och reste henne upp; och kallade de heliga, och enkorna, och antvardade dem henne lefvandes. 42 Och det vardt kunnigt öfver hela Joppe; och månge begynte tro på Herran. 43 Så begaf sig, att han blef i många dagar i Joppe, när en som het Simon, som var en lädermakare. |