Apostlagärningarna 5 1 Men en man benämnd Ananias, med Saphira sin hustru, sålde sina ägor; 2 Och hade lagt afsides något af värdet, med sine hustrus vetskap; och en del bar han fram, och lade för Apostlarnas fötter. 3 Då sade Petrus: Anania, hvi hafver Satanas uppfyllt ditt hjerta, att du skulle ljuga för dem Helga Anda, och undstinga somt af värdet för åkren? 4 Du hade väl kunnat behållan, då du honom hade; och då han såld var, var han ock i ditt våld. Hvarföre hafver du sådant företagit i ditt hjerta? Du hafver icke ljugit för menniskor, utan för Gudi. 5 Då Ananias hörde dessa orden, föll han ned, och gaf upp andan; och en stor räddhåge kom öfver alla dem som detta hörde. 6 Då stodo unge män upp; togo honom af vägen, båro honom bort, och begrofvon. 7 Vid tre stunder derefter kom ock hans hustru, och visste icke hvad skedt var, och gick in. 8 Då svarade Petrus henne: Säg mig, hafven I ock för så mycket sålt åkren? Då sade hon: Ja, hafve vi så. 9 Då sade Petrus till henne: Hvarföre voren I öfverens, att I skullen fresta Herrans Anda? Si, deras fötter, som hafva begrafvit din man, äro för dörrene, och de skola ock straxt bära dig ut. 10 Och straxt föll hon ned för hans fötter, och gaf upp andan. Då gingo de unge män in, och funno henne död; och båro henne ut, och jordade henne när hennes man. 11 Och en stor räddhåge kom öfver hela församlingena, och öfver alla dem som detta hörde. 12 Och igenom Apostlarnas händer gjordes mång tecken och under ibland folket; och de voro endrägteliga alle uti Salomons förhus. 13 Men ingen annar djerfdes gifva sig intill dem; utan folket höll mycket af dem, 14 Och hopen växte mer till af dem som trodde Herranom, både män och qvinnor; 15 Så att de utbåro på gatorna sjuka menniskor, och lade dem i sängar, och på bårar, att, då Petrus kom gångandes, måtte åtminstone hans skugge skygga på någon af dem. 16 Och församlade sig en stor hop af nästa städerna till Jerusalem, och förde dit sjuka, och de som besatte voro med de orena andar; och de vordo alle helbregda. 17 Då stod den öfverste Presten upp, och alle de med honom voro, hvilke äro det parti, som kallas de Sadduceers; och vordo fulle med nit; 18 Och togo fatt på Apostlarna, och satte dem uti allmänneligit fängelse. 19 Men Herrans Ängel lät dörrena upp på fångahuset om nattena, och hade dem ut, och sade: 20 Går, och står i templet, och säger folkena all de ord, som detta lifvet tillhöra. 21 Då de detta hört hade, gingo de bittida om morgonen i templet, och begynte till att lära. Då kom den öfverste Presten, och de med honom voro, och kallade Rådet tillhopa, och alle de äldsta ibland Israels barn; och sände till fångahuset, att de skulle hemta dem. 22 Då tjenarena kommo, och funno dem icke i fångahuset, kommo de igen, och bådade dem; 23 Sägande: Fångahuset funne vi ju granneliga igenläst, och väktarena ståndande utanför dörrene; men då vi uppläste, funno vi der ingen. 24 Då öfverste Presten, och templets föreståndare, och andre öfverste Presterna hörde detta talet, begynte de varda tvehågse om dem, hvad deraf varda ville. 25 Då kom en, och bådade dem: Si, de män, som I insatt haden i fångahuset, de äro i templet, stå och lära folket. 26 Då gick föreståndaren med tjenarena, och hade dem fram utan våld; ty de räddes för folket, att de skulle stena dem. 27 Och då de hade ledt dem dit, hade de dem fram för Rådet; och den öfverste Presten frågade dem, 28 Sägandes: Hafve vi icke en tid och annan budit eder, att I icke skullen lära i detta Namnet? Och si, I hafven uppfyllt Jerusalem med edar lärdom, och viljen draga öfver oss denna mansens blod. 29 Då svarade Petrus, och Apostlarna, och sade: Man måste mer lyda Gud, än menniskor. 30 Våra fäders Gud hafver uppväckt Jesum, den I dräpit hafven, och upphängt på träd. 31 Den hafver Gud med sina högra hand upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse. 32 Och vi äro honom för vittne till det vi sågom; så ock den Helge Ande, den Gud gifvit hafver dem som honom lydaktige äro. 33 Då de detta hörde, skar det dem i hjertat, och de begynte rädsla, att de måtte dräpa dem. 34 Då stod en Pharisee upp i Rådet, benämnd Gamaliel, en lagkloker, den ibland allt folket mycket afhållen var, och bad att Apostlarna skulle som snarast gå afsides ut; 35 Och sade till dem: I män af Israel, ser till hvad I gören med dessa män. 36 För dessa dagar hof Theudas sig upp, sägandes sig någon vara, honom föll en hop folk till, vid fyrahundrad; han vardt ihjälslagen, och alle de, som trodde honom, vordo förskingrade, och kommo till intet. 37 Efter honom hof Judas sig upp af Galileen, i de dagar då beskattningen skedde; han afvände mycket folk efter sig; han blef ock borto, och alle de som honom lydt hade, vordo förskingrade. 38 Och nu säger jag eder: Kommer intet vid dessa männerna, utan låter dem betämma; ty är detta råd eller verk af menniskor, så varder det väl omintet; 39 Men är det af Gudi, så kunnen I icke Slå det neder, såframt I viljen icke finnas strida emot Gud. 40 Då föllo de alle intill hans råd; och kallade Apostlarna, läto hudflänga dem, och bödo dem, att de icke skulle tala i Jesu Namn; och läto gå dem. 41 Men de gingo med fröjd ifrå Rådet, att de voro värdige lida smälek för hans Namns skull; 42 Och höllo hvar dag uppå, utan återvändo, att lära och predika Evangelium om Jesu Christo, uti templet, och i all hus. |