Apostlagärningarna 15 1 Och kommo någre neder af Judeen, och lärde bröderna: Utan I låten eder omskära efter Mose sätt, så kunnen I icke blifva salige. 2 Då vardt en tvedrägt och träta, icke den minsta, så att Paulus och Barnabas föllo emot dem; och derföre skickade de att Paulus och Barnabas, och någre andre af dem, skulle uppfara till Apostlarna, och till Presterna i Jerusalem, för detta spörsmålets skull. 3 Och så vordo de förfordrade af församlingene, och foro genom Phenicien och Samarien, och förtäljde Hedningarnas omvändelse; och gjorde dermed allom brödromen stor glädje. 4 När de nu kommo till Jerusalem, vordo de undfångne af församlingene, och af Apostlarna, och de äldsta; och de förkunnade allt det Gud hade gjort med dem. 5 Då reste sig upp någre af de Phariseers parti, som vid trona tagit hade, sägande att man måste omskära dem, och bjuda uppå att man hålla skulle Mose lag. 6 Då församlade sig Apostlarna och Presterna, till att ransaka om det ärendet. 7 Och när nu fast derom frågadt var, stod Petrus upp, och sade till dem: I män och bröder, I veten, att uti förgången tid ibland oss hafver Gud utvalt, att Hedningarna hörde Evangelii ord genom min mun, och trodde. 8 Och Gud, som hjertat känner, vittnade med dem, gifvandes dem den Helga Anda, så väl som oss; 9 Och gjorde ingen åtskilnad emellan oss och dem; utan rengjorde deras hjerta genom trona. 10 Hvi fresten I då nu Gud, att I viljen lägga det ok på Lärjungarnas hals, det hvarken våra fäder eller vi bära kunde? 11 Utan genom Herrans Jesu Christi nåd tro vi, att vi skole salige varda, såsom ock de. 12 Då tigde hele hopen, och hörde på Barnabas, och Paulus, som förtäljde hvad tecken och under Gud, genom dem, ibland Hedningarna gjort hade. 13 När de tystnade, svarade Jacobus, och sade: I män och bröder, hörer mig. 14 Simeon hafver förtäljt, huruledes Gud först sökt hafver, och anammat ett folk till sitt Namn utaf Hedningarna. 15 Och med honom draga öfverens Propheternas ord; såsom skrifvet är: 16 Derefter vill jag komma igen, och åter uppbygga Davids tabernakel, som förfallet är; och vill bota de refvor, som derpå äro, och upprätta det; 17 Att det som qvart är af menniskorna skola spörja efter Herran, och desslikes alle Hedningar, öfver hvilka mitt Namn nämndt är, säger Herren, som allt detta gör. 18 Gudi äro all hans verk kunnig, ifrå verldenes begynnelse. 19 Derföre besluter jag, att man icke skall bekymra dem som af Hedningarna omvändas till Gud; 20 Utan att man skrifver dem till, att de hafva återhåll af afgudars besmittelse, och boleri och af det som förqvafdt är, och af blod. 21 Ty Moses hafver af ålder i alla städer dem som honom predika uti Synagogorna, der han på alla Sabbather läsen varder. 22 Då belefvade Apostlarna och Presterna med hela församlingene, att man utvalde några män af dem, och sände till Antiochien med Paulo och Barnaba; nämliga Judas, som kallades Barsabas, och Silas, som voro yppersta männerna ibland bröderna. 23 Och de fingo dem bref i händerna, vid detta sinnet: Vi Apostlar, och äldste, och bröder, önskom dem brödrom, som äro af Hedningomen uti Antiochien, och Syrien, och Cilicien, helso. 24 Efter vi hört hafve, att någre äro utgångne af oss, och hafva förvillt eder med läro, och förvändt edra själar, bjudandes att I skolen låta eder omskära, och hålla Lagen, dem vi det icke befallt hafve; 25 Derföre syntes oss endrägteliga i våra församling att taga några män ut, och sända till eder, med oss älskeligom Barnaba och Paulo; 26 Som äro de män, som sina själar utsatt hafva, för vårs Herras Jesu Christi Namn. 27 Så sände vi nu Judas och Silas, de som ock med munnen skola säga eder det samma. 28 Ty dem Helga Anda, och oss, syntes ingen yttermera tunga lägga på eder, utan dessa stycken som af nödene äro; 29 Nämliga att I hafven återhåll af thy som afgudom offradt är, och af blod, och af det förqvafdt är, och af boleri; för hvilken stycke om I eder förvaren, så gören I väl. Farer väl. 30 När de nu hade fått sin afsked, kommo de till Antiochien; och församlade den meniga man, och fingo dem brefvet. 31 När de det läsit hade, vordo de glade af den trösten. 32 Men Judas och Silas, efter de ock voro Propheter, förmanade de bröderna med mång ord, och styrkte dem; 33 Och blefvo der i någon tid; och vordo sedan igensände med fred ifrå bröderna till Apostlarna. 34 Och Silas täcktes att blifva der. 35 Men Paulus och Barnabas vistades i Antiochien, lärandes och förkunnandes Herrans ord, med mångom androm. 36 Men efter några dagar sade Paulus till Barnabas: Vi vilje fara tillbaka igen, och bese våra bröder, i alla städer der vi Herrans ord förkunnat hafve, huru de hafva sig. 37 Men Barnabas rådde, att de skulle taga med sig Johannem, den ock Marcus kallades. 38 Då ville icke Paulus, att den skulle följa dem, som hade trädt ifrå dem i Pamphylien, och icke följt dem till verket. 39 Och så skarp vardt deras träta, att den ene skiljdes ifrå den andra. Och Barnabas tog Marcum till sig, och seglade till Cypren. 40 Men Paulus utvalde Silam, och for sina färde, befallder i Guds nåd af bröderna; 41 Och vandrade omkring i Syrien och Cilicien, styrkandes församlingarna. |