Johannes första brev 3 1 Ser till hurudana kärlek Fadren hafver bevist oss, att vi kallas Guds barn; fördenskull känner intet verlden eder; ty hon känner intet honom. 2 Mine käreste, vi äre nu Guds barn, och det är än icke uppenbaradt hvad vi varda skole; men det vete vi, när han blifver uppenbar, då vardom vi honom like; ty vi få se honom såsom han är. 3 Och hvar och en som hafver detta hopp i honom, han renar sig, såsom han ock ren är. 4 Hvar och en som gör synd, han gör ock orätt, och synd är orätt. 5 Och I veten att han var uppenbarad, på det han skulle borttaga våra synder; och ingen synd är i honom. 6 Hvar och en som blifver i honom, han syndar icke; hvar och en som syndar, han hafver icke sett honom, icke heller känt honom. 7 Kära barn, låter ingen bedraga eder. Den som gör rätt, han är rättfärdig, såsom ock han rättfärdig är. 8 Den der gör synd, han är af djefvulen; ty djefvulen syndar af begynnelsen; och fördenskull uppenbarades Guds Son, att han skulle nederslå djefvulens gerningar. 9 Hvar och en, som född är af Gudi, han gör icke synd; ty hans säd blifver i honom; och han kan icke synda, ty han är född af Gudi. 10 Derpå känner man, hvilke Guds barn, eller hvilke djefvulens barn äro; hvar och en som icke gör rätt, han är icke af Gudi; och den som icke älskar sin broder. 11 Ty detta är det budskap, som I hafven hört af begynnelsen, att vi skole älskas inbördes; 12 Icke såsom Cain, som var af dem onda, och slog sin broder ihjäl. Och för hvars skull slog han honom ihjäl? Ty hans gerningar voro onda; men hans broders gerningar rättfärdiga. 13 Förundrer icke, mine bröder, om verlden hatar eder. 14 Vi vete, att vi ärom förde ifrå döden till lifvet; ty vi älskom bröderna. Den der icke älskar brodren, han blifver i dödenom. 15 Hvar och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten, att hvar och en mandråpare hafver icke evinnerligit lif blifvandes i sig. 16 Derpå kännom vi Guds kärlek, att han hafver låtit sitt lif för oss; och skolom ock vi låta vårt lif för bröderna. 17 Den som hafver denna verlds gods, och ser sin broder vara nödställd, och sluter sitt hjerta till för honom, huru blifver Guds kärlek i honom? 18 Min barn, älskoms icke med ordom, eller med tungone, utan med gerning och sanning. 19 Deraf vete vi, att vi ärom af sanningene, och kunnom stilla vår hjerta för honom; 20 Att om vårt hjerta fördömer oss, då är Gud större än vårt hjerta, och vet all ting. 21 Mine käreste, om vårt hjerta fördömer oss icke, då hafve vi en förtröstning till Gud; 22 Att vi få af honom allt det vi bedje; ty vi hållom hans bud, och görom det honom ljuft är. 23 Och detta är hans bud, att vi skolom tro på hans Sons, Jesu Christi, Namn; och älska oss inbördes, såsom han oss budit hafver. 24 Och den der håller hans bud, han blifver i honom, och han i honom; och deraf vete vi, att han blifver i oss, af Andanom som han oss gifvit hafver. |